Moe NormanMoe Norman er kjent for å være golfspilleren med de reneste balltreffene i verden. Svingen hans er enklere en den tradisjonelle
og er i ferd med å revolusjonere golfspillet. |
|
|
Stan Mikita, forhenværende stjernespiller på Chicago Blackhawks, var bare 20 år da han traff Moe på en klubb i St. Catharienes,
Ontario:
|
|
|
En morgen var Moe Norman spilte ute og spilte golf med sin venn Ken Venning på Tomoka Oaks i Daytona Beach, Florida. Moe slo ut tre baller på det tiende hullet. Når de gikk på fairway'en så Venning en stor sopp midt på fairwayen. Men det viste seg ikke å være noen sopp, det var Moes tre baller som lå så tett at de rørte ved hverandre! "Man kunne se sporene i det duggvåte gresset, der de alle hadde rullet mot samme punkt." |
|
|
|
|
|
Couples, Crenshaw, Price og Faldo iakttar Moe Normans svingteknikk. Moe vet vad ingen annan vet. Nu skall ni lära lite om Moe, så att ni får en tanke ställare, om hur det kan gå om man är lite udda.
Sam Snead spelade en uppvisningsmatch med Ed (Porke) Oliver och Moe Norman i Toronto 1969. På ett par 4 hål, korsade en bäck fairway omkring 240 yard från tee. Norman, ett Kanadensisk pro som bodde i området sträckte sej efter hans driver.
”Det här hålet måste delas upp, Moe, ”varnade Snead honom ” Du kan inte klara slaget med en driver.”
”Jag försöker inte,” sa Norman. ” Jag spelar för bron.”
Sneads och Olivers slag från tee landade säkert på närliggande sida av vattnet. Normans slag var kort och rullade över bron till den andra sidan. Alla golfare slår ett tur slag någon gång. Men Norman, som nyligen blev 72 år har slagit så många tur slag under det sista halv seklet att man börjar att söka efter annorlunda adjektiv.
Till hänsyn för Normans erfarenhet, under en träningsrunda före 1971 Canadian Open. Veckan innan, på Quebec Open, hade han kommit till sista hålet med ledning på ett slag, med hade fyr puttade sista green för att sluta som tvåa. (Hans spel partner, Gary Slatter, förklarar senare att Norman puttade dåligt på hålet för att han var upprörd över att publiken inte hade applåderat honom för att vara den enda spelare denna dag som nådde green med 2 slag. ”)”Någon fyr puttare idag?” frågade en reporter Norman när han kom till tee på ett 233 yards par 3. Norman la bollen på utslagsplatsen i tysthet och slog den rakt mot pinnen. Han tittade på bollen en stund, sen vände han sej till reportern och sa, ”Jag puttar inte idag.” Bollen landade i början på green och rullade ned i koppen.
Norman är mest okänd för Amerikanska golf fans, men han har länge varit en nästan myt figur mellan de turnerande proffsen. Paul Azinger såg honom första gången när han slog en boll på en driving range i Florida för ett antal år sedan när Azinger var en college spelare.
”Han startade och fyra av dessa drivers från marken( utan pegg) på 250-yard märket, och han missade aldrig mer än kanske 10 yards till båda sidor av märket och han slog åtminstone 50 slag,” talade Azinger om för Tim O´Connor, en Kanadensisk författare vars kommande biografi av Norman, A Feeling of Greatness ” Det var en otrolig syn. När han slog med järnklubborna, han talade om hur många gånger du skulle se bollen studsa efter det att han slagit—ibland innan han slog—och han gjorde det. Det var otroligt,” sa Azinger.
På en träning en gång slog Norman 1540 slag på litet mindre än 7 timmar. Ingen var kortare än 225 yards, och alla landade inom en radie på 30 yard vid landnings zon.
Norman liknar inte en legend. Hans grånande röda hår står mer eller mindre rakt upp och ger honom ett utseende av ständig överraskning. Han bär långärmade tröjor även när det är som varmast och han knäpper dom alltid ända upp till hakan. Hans byxor sitter inte alltid så bra under hans spel dagar åker dom ofta ner under midjan.
Han tycker om ljusa färger och att mixtra med randigt och rutigt. En stor proportion av hans dagliga kalorier intas i form av Coca-Cola. Hans röst är hög, han talar snabbt och upprepar sig själv, speciellt när han är nervös.
Men Iron Byron har inte heller mycket stjärnkvalitet. Professionella golfares högaktning för Norman har alltid varit baserad på hans fenomenala sätt att slå en boll . Lee Trevino rankar Norman med spelets bästa, inkluderat Ben Hogan och Byron Nelson.
Ken Venturi håller med: ”För att Moe är en sort på excentrisk, han får aldrig uppmärksamhet han förtjänar eller för att han spelade den sorts golf han var kapabel för. Du måste ta hänsyn till sättet han tittade över bollen och dömde hans bolls slagkraft. Hogan, Snead, Nelson—såg alla bra ut. Moe såg väldigt klumpig ut, men han kunde göra någonting. Han är en av de förnämsta” ball-strikers” jag någonsin sett.” Hell, I´d give Moe three strokes a side just to watch him hit the golf ball.”
På hans storhetstid, översatte Norman hans bollslagkraft geni i en imponerande konkurenskraftig prestation. På slutet av 50 talet, vann han dussintals av amatörturneringar i Kanada, inkluderat Canadian Amateur två år i rad. Hans bästa år som pro var 1966, när han vann fem av 12 Kanadensiska turneringar han startade i, kom in som tvåa i fem, slutade inte sämre än femma, och vann CPGA lägsta snitt score titel med 2 ½ slag, med 69.8.
I början av 1979, när Norman fyllde 50, vann han sju consecutive Kanadensiska PGA seniorsmästerskap, slutade tvåa i åtta, och vann nio med åtta slag. Han har satt mer än 30 banrekord, inkluderat tre med en score på 59 och fyra med 61 slag. ( Han sköt sina senaste 59 när han var 62 år.) The Royal Canadian Golf Association valde in honom till Canadian Golf Hall of Fame.
Det är avsevärda prestationer. Fortfarande är det framstående luckor i Normans rekord. Han spelade nästan alltid uteslutande i Kanada och gjorde ett briljant försök 1959 att spela i U.S. Tour. Om Norman är en av de stora boll-strikers i historien, varför har han då inte ett av de största rekorden?
Orsaken är komplex. En av dem, paradoxalt, har att göra med stora grunder av hans spel: hans golf swing. Enkelt, Moe Norman´s swing ser inte likadan ut som andra du ser på TV. Han greppar klubban i hans handflator hellre än hans fingrar, står långt från bollen med hans ben brett isär, han grundar klubban så mycket som en c:a 30cm bakom bollen, greppetrycket är otroligt hårt i hans vänstra hand, tar klubban bakåt så att höger handen kommer i höjd med hans högra skuldra, gör endast a moderateskulder vridning vänster 45 grader höger 90 grader och nästan ingen höftrotation och slutar med klubban pekande mot flagan.
Nästan varje gång Norman visade upp sig i en tävling, måste han uthärda skrattet från åskådarna. Åsynen av honom var ofta som en roande sidoshow, inte som huvudsaklig tilldragelse , och han förstärkte sin eget rykte som en clown med spelning mot ett galleri.
Norman är annorlunda. Hans personlighet är excentrisk. Han känner sig okomfortabel med främmande och hans har svårt att ta ögonkontakt med människor han inte känner. Han tycker inte om att bli vidrörd, Han har aldrig gift sig eller haft seriösa relationer med andra personer, och han inga större intressen utanför golfen. Han lider av blyghet som ofta är förklaring till andras arrogans och fräckhet. Trots hans kunnighet, har han alltid haft en rädsla av att inte hållit måttet.
Att Norman hanterat någon sort av tävlingskarriär kan ses med förvåning. Hans uppfostran var extremt blygsam och gjorde lite att förbereda honom för U.S. tour, där han kände sig okomfortabel bland berömda spelare som klädde sig bättre och hade mer pengar än han hade.Han spenderade mycket av sin 40-års tävlingskarriär i mörker och fattigdom. Han hade aldrig en mentor, manager eller sponsor. Han till och med bar sin bag på tävlingar för han hade inte råd att betala en caddie. När han hade pengar, hade han dom i en bunt i hans framficka och någon gång fick han flytta den så den inte skulle komma i vägen när han spelade.
Han jobbade 14 vintrar samt den före 1956 Masters, till vilken han hade blivit inviterad som regerande Canadian Amateur champion, med att sätta käglor på en bowlingbana för några cents per rad. Som den gången han var så fattig att endast ett sista minuten ingripande från vänner hindrade hans bil för att bli ett vrak. På den tiden, levde han av att ge golfclinics för några 100 dollar styck. Även idag, lever Norman på ett 400 dollars per månad motell rum och har ingen telefon. Han förvarar sina kläder i baksätet av sin bil. Kanske hade Norman varit glömd,om det inte var för en insats över år av några av de närmaste vännerna. Bland dessa vänner finns Gus och Audrey Maue.Gus Maue har känt Norman i mer an 40 år, som för en tid var pro på golfklubben där Norman hade varit caddie som pojke. Idag äger Moue Foxwood Golf Club, i Baden Ontario, där Norman spenderar sin mesta tid på sommaren. ( Vintertid är han i Florida, där han spelar på en klubb som ägs av Canadian PGA.) 1987 uppförde Maue en golftävling i Foxwood, som inbringade $25,000 för Norman och tog honom tillbaks på fötter.
För Audrey Maue, kom nyckels till att förstå Norman flera år senare, på en film. ”Vi var och såg Rain Man, och plötsligt kom det till mej: det är Moe. Det var som ett ljus hade tänds. Jag har alltid vetat att Moe var annorlunda, och jag har vetat litet om autism, men jag har aldrig tänkt på det i samband med Moe. Jag vet inte om hans ens går till en doktor, angående det eller något annat, men alla som såg filmen kände på samma sätt.
De flesta förstår inte var Moe´s kommer ifrån eller varför han är som han är. Livet har alltid varit kamp för honom. Bara att vara omgiven av människor, gjorde att han kände sig okomfortabel. Vad han uträttade, uträttade han av sig själv.
När du först ser Moe Norman slå en golfboll så undrar du.Varför i himmelens namn svingar han klubban på det viset? Efter att ha sett honom slå ett halvt dussin 250 yards slag out of a divot, börjar du undra, varför kan inte jag.
På ett övnings tee på Foxwood Golf klubb, värmde Normen upp med a pitching wedge, även om ”värma upp” inte riktigt beskriver någon del av Norman´s övnings rutin.Första slaget var perfekt, andra var identiskt med det första och så vidare. Sen bytte han till järn 4-a. Han swingade för all åskådarna en okomplicerad halvswing var densamma med järn 4a som den hade varit med wedgen. Slaget kom en efter annan, bara med tre eller fyra sekunders mellanrum.
”Hur långt slår du dessa?” frågade en åskådare. ” 180”yards sa Norman. Alla slag var med en marginal på fem grader av dead straight, trots stark sidvind, annars talade han om i förväg om han skulle slå en draw or a fade. The divots var identiska ( rektangulära torvor som Norman kallar ”bacon strips.”), för att dom var så tunna.
Norman böt till sin driver. En gång till, var swingen densamma. Om du bara studerar hans armar och händer, skulle du tro att han fortfarande svingade sin wedge.Efter att ha träffat bollen, tittar han på den en stund, vänder sig om och placerar ännu en boll på peggen och jag menar placera den. Peggen lämnar aldrig marken, den rör sig inte en millimeter.
Han förklarar att han slår på bollen inte pegger. På en driving range slog han 131 slag i rad från samma tee utan att röra den. På tävlingar underhöll han ibland med att slå från toppen på en Coca-Cola flaska som han just druckit ur.
” När var sista gången du hade ett dåligt slag, Moe?” frågade jag honom.
”Mer än 30 år sedan,” svarade han.
Efter att han hade slagit en stund, frågade en vän honom om han kunde få försöka. Vännen tog Norman´s drive och placerade bollen på tee. Skottet var inte dåligt men tee flög cirka 20 feet därifrån.
”Oh dear, I loved that tee,” sa Norman. ”I had that it for seven years.”
”Innan Norman´s demonstrerade på övnings tee, hade han och jag varit en tid på Foxwood´s opretentiösa lunchrum. Det var där för ungefär en månad sedan, som han hade blivit introduserad till Canadian Golf Hall of Fame. Åhörarna vid Norman´s introduktion var begränsat till mest vänner. På hans inrådan bestod middagen av husmanskost.
När Norman talade kunde han hålla en putter i handen och greppa den eller leka med en boll i handflatan. Han fann det ofta lättare att vara med barn än äldre, var ett barn i närheten kunde han ta upp en boll från fickan och starta en lek med att ta bollen. Jag hade blivit förvarnad att det kunde vara svårt att få honom att tala, men har han en gång startat kan det vara svårt att få honom att sluta. Han tittade inte mej i ögonen först, men gradvis började han slappna av. Bit för bit i vår diskussion berättade han om sitt liv.
”Det är svårt att göra saker när man är fattig,” säger han ”Lifta till tävlingar, sova på parkbänkar och i bunkers, Jag har sovit i bunkers över hela Kanada. Jag gick ut och sköt 61 eller 65, vann tävlingen, sedan liftade jag tillbaka stod på vägen med min TV eller vad det var jag vunnit, genomvåt. Jag hade inte råd att köpa ett paraply. Ibland fick jag sätta min golfbag över huvudet. Ingen kom till min undsättning, inte då. Det här hände på 50-talet. Jag är född 1929.”
Norman växte upp i ett litet hus i ett arbetarsamhälle i Kitchener, en industristad med omkring 1,5 timmar från Toronto. Huset var 1 ½ kvarter från Uniroyal däcksfabrik. Luften var ofta svart och det luktade bränt gummi. Pengar var det ont om.
Normans skolgång var svår. Han hade svårt att komma överens med andra barn och med medlemmarna av hans familj. Han kämpade med ämnena i skolan utom matte, där var han ett underbarn. Han hade också ett fenomenalt minne. Idag kan han räkna upp the yardage på så gott som alla golfhål han spelat, och han kommer ihåg vare golfslag från alla tävlingar som betytt någon för honom. Han har ett rykte som en dödligt cribbage spelare för att han kommer ihåg alla korten.
När Norman var barn, retade andra barn honom över hans akademiska svårigheter, hans blyghet, hans stora öron, hans höga röst, och hans tendens att upprepa sig själv.
En expert citerade i O`Connor´s bok att Norman´s tal och personliga egendomlighet, och även hans ovanliga matematiska förmåga, kanske inte har kommit från hans mild autism som Audrey Maue tror, utan kanske från outredda huvud skador han kanske ådrog sig i en olycka när han var 5 år. I den olyckan drogs han med under en bil, och han säger sig komma ihåg att han såg ett däck rulla vid sidan av hans huvud. Hans föräldrar hade inte råd att honom till sjukhuset, och hans mamma var orolig för resten av sitt liv att skadan hade givit honom ett permanent skada på hennes sons personlighet. Norman´s barndom var mestadels ensamt. Han fann en tillflykt i sporten, och speciellt golf, som han föredrar med en oskuldfull tillgivenhet av mani.
Norman´s första golfklubba var trädgren som han och hans äldre bror använde att träffa bollar med runt deras gård; hand andra var en hockeyklubba. Han köpte sin första riktiga golfklubba en gammal järn 5 när han var 12 år av en medlem som lät honom betala av med 10 cent i veckan, samtidigt som han blev caddie på en lokal klubb. ”Jag var lycklig som en gris,” sa han till mej. ”Jag hade en stålskaftad klubba.” Norman är vänsterhänt, men medlemmen var högerhänt, så han bytte.
Norman övade på familjens bakgård med att skjuta bollar genom en grannes garage. Han blev sedermera en lokal representant av golfterrorist. När han hade skjutit sönder grannens fönster som han gjorde 11 gånger på 2 år vanligtvis för att han fortsatte ville han skrika, ”Bull´s-eye!” Han byggde upp sitt golfspel mot enorma odds. Familjemedlemmarna gjorde sig lustiga över honom för att han spelade vad de ansåg vara en omanlig sport och kallade honom feminin vid matbordet.
Norman talade om: ”Min pappa brukade säga, Kom igen, spela en manlig sport. Spela hockey eller baseboll. Jag sa, Nej pappa jag är för tunn. Jag var litet och tunn då, var inte över 130 pounds. Jag kunde inte spela någon annan sport och bli bra i det så jag fortsatte att spela golf. Men pappa ville inte låta mej ta in klubborna i huset. Jag måste förvara dom under verandan.
När han inte siktade på grannens fönster, tränade han på ett fält. När jag refererar till detta fält som en driving range, skrattar han. ”Ingen hade ranger då,” säger han. ”Det var bara ett fält kanske 200 yards lång. Gräset var långt, Vi måste använda våra klubbor till att klippa ner gräset till fairway högt, i en litet rundel och slå bollarna därifrån.
”Norman förvarade hans kära kollektion av golfbollar i en gammal canvas bowling bag. Efter att slagit ut alla, ställde han bagen intill och chippade i den. Rädsla av att förlora sina bollar i det höga gräset gjorde att han försökte skjuta raka skott. Han sköt ofta bollarna tills hans hand blödde. När blodet kom på skaftet blev det halt, så han torkade händerna på sin golfhandduk eller byxor, och fortsatte att slå till det blev mörkt. När han gick hem, såg han ut som om han spenderat kvällen med att slakta kycklingar.
Norman satte ihop sin swing med känsla, med några få ledningar från fotografier i tidningar och magasin, och med uppmuntran från snälla lokala pro.Hans framgång kom inte direkt; Han kom inte under 100 förrän han var 16 år Men gradvis föll hans golf på plats. Vid den tiden var han 19, han kände att hans swing satt. Från då och framåt säger han. ”Jag visste att jag kunde slå en golfboll dit jag ville för resten av mitt liv.
”Det första betydelsefulla steget i hans karriär kom 1949 på St.Thomas Golf and Country Club, på en endags amatör evenemang senare känt som Early Bird. Han hade inte blivit bjuden, utan dök up samma dag som tävlingen var och fick vara med för att en inte kom till start . Han hadde gymnastikskor. Han hadde bara 7 klubbor och bar dom själv i en gammal bag, som höll på att falla sönder. Med ett fält som inkluderade många av Ontario´s amatör stjärnor, sköt han 67 och vann med 2 slag. För blyg för att vara med på middagen, smet han iväg efter sin runda. En vän framförde ursäkter och tog hem hans pris.
Norman var inte lik andra golfare i tävlingarna han spelade. För det första så spelade han fort Han kunde ibland lägga sig ner och låtsas sova på fairway, väntande på långsammare spelare att slå. Han fatttade ingenting, när han fick 2 straff slag för att spela fort,” talade han om. ”Dom hade ett möte om det vid en tävling. Dom sa att folk klagade för att de hade tagit ledigt från arbetet för att komma till tävlingen, och jag var 4 under efter 5 hål och de hade inte sett mej slå ett skott. Dom sa, Snälla gå inte så snabbt till den boll. Gå som om du var full.”
På Masters 1956, slog han första tee när annonsören var halvvägs i presentationen av honom. En spelningspartner frågade honom varför han tog så litet tid på sig före slaget. ”Varför? Flyttade dom green sen igår?” En gång puttade han mellan fötterna och utsträckta armar på en medspelare som skulle märka sin boll.
Norman´s bakgrund sätter honom också åt sidan.Olik de flesta av andra amatörer, tillhörda han inte en klubb. Han liftade ofta till tävlingar och han måste sy ihop sin turnerings termin med olika fabriksjobb, inkluderat ett med att sy ihop gummistövlar.Det var inte lätt att arbeta 6 dagar när tävlingarna gick på lördag & söndag, han blev avskedad 5 gånger. ”Det var ingen ide att säga att jag var sjuk,” sa han ” för att dom hade läst rubriken NORMAN SLOG 65 IGEN OCH VANN.” Han tyckte om nattarbete, för att då kunde han träna på dagarna.
Norman försörjde sig också med att sälja priserna han vunnit i amatör tävlingar. Hans självförtroende i hans spelförmåga ökade, han sålde priserna före tävlingarna ens börjat. Enligt hans vänner, på åtminstone 5 tillfällen så kom han 2:a avsiktligen för att hans kunder inte ville ha 1:a pris.
Han vann det Canadian Amateur 1955 med en birdie på 39:de hålet i finalen. Den första Kanadensaren som vunnit sedan 1951. Hans vinst var brett sett som en lyckoträff av dom som ansåg att ingen med sådan originell swing och tillsynes fånig attityd kunde spela golf elitnivå. Men året därpå vann han igen och var ännu mer beslutsam.
Vid 27 års ålder hade Norman lagt grunden som kunde ha varit en av golfens bästa amatör karriärer. Men hans löjliga beteende på golfbanorna och att han sålde sina priser hade länge irriterat RCGA. Ta pengar under bordet var en vanligt företeelse bland amatörerna, men ingen spelare var lika öppen med det som Norman var. RCGA hotade med att ta bort hans amatör status. Rädd att han skulle förlora sina två nationella titlar, meddelade han att han skulle bli proffs.
Det här var svårare än det lät. Han hade inget club jobb och var en osannolik kandidat för ett jobb och kunde alltså inte kvalificeras för Canadian PGA tävlingskortet. 1958 under påtryckningar från allmänheten och hjälp från driving-range proffs som hade hyrt Norman som assistent, mjuknade CPGA. Hans första tävling som kort bärande proffs var den 3 dagars Ontario Open. Han sköt 68-69-74 och vann med 3 slag.
Normans nästa självklara steg var U.S. tour, han blev trea I det Canadensiska kvalificeringen. Hans U.S. debut tog plats 1959 I Los Angeles Open, som höll det året i Rancho Municipal. Han puttade uselt en återkommande bedrövelse men var överlycklig att spela med Hogan. Sam Snead och han andra golf idoler. Han fortsatte att spela kallsinnigt, med enstaka super scoreren en av dem var 62 slag på San Diego Open, till touren nådde New Orleans. Där gjorde han 4 solida runder, spelade i finalgruppen på söndag, ledde stuntals och slutade som 4.
Gus och Audrey Maue var i Daytona, Fla.. På måndagen kunde de läsa att Norman hade spelat bra och slutat som 4. Han sa till sin fru att Norman skulle vinna följande vecka i Pensacola.
”Omkring 2 timmar senare,” sa Maue till mej, ”knackade det på dörren och det var Moe. Jag frågande Moe, varför är du här? Du skulle vara i Pensacola. Moe sa, Jag vill aldrig spela i den touren igen. Jag frågade vad som hänt, men han sa att han aldrig skulle tala om det. Han var förvirrad, milt sagt .
Han kom över varje kväll med 6 Coca-Cola, och vi spelade något spel till småtimmarna, och nästa morgon var Moe´s 6 Coca-Cola tomma. Han var totalt bruten, men ville inte tala om det. Sen åkte han tillbaka till Toronto.
”Några veckor senare kom en ung tour spelare jag känner till Daytona, och jag frågade vad som hade hänt med Moe i New Orleans Han talade om att några stora namn på touren, jag säger inte vilka, de upprörda över att Moe slog bollarna från stora tee, och att hur han klädde sig och dom tyckte inte om hans uppträdande. Det är läget.
”Vad som hänt var att flera kända pros hade trängt in Norman i ett omklädningsrum och skällt ut honom. Dom sa att han skulle sluta spela pajas, klä sig bättre och fixa till tänderna.. Det var fasansfullt för en som allaredan var blyg och socialt sjuklig, Norman åkte aldrig tillbaka, han vill inte tala om det. När Maue berättade historien för mej, tittade Norman ner på sina fötter och sa tyst, ”Det stoppade mej från att ha roligt.
”Visdomen om Moe Norman´s golf spel är det att han slår bollarna extra ordinärt bra trots en extrem särskild golfswing. Hans swing har inte grundläggande ljud,” sa Bob Toski till mej nyligen ” Han klarar det, tror jag, för att med en ingivelse och instinkt han spelade som när han var ung. Han har en otrolig hand och ögon koordination, och han har en otrolig hand och armstyrka. Men han har inte positionen som en bra spelare där armarna ser mera avslappnade och hängande från kroppen. Han har en väldigt liten böjning från hans höft. Jag tror att han är en annan Lee Trevino, han är störd. Jag använder ordet som ett förnuftigt komplement. Han lärde sig golf swing med hängivelse, han lärde sig det med rätt eller fel. Han förstod inte grunden.
Trevino är en intressant jämförelse, för att om du frågar andra pro att namnge den bästa ballstrikers, bland aktiva spelare, skulle Trevino få en massa röster. Är han och Norman verkligen Freaks? Eller kan det möjligen vara fördel att han en golf swing som inte liknar Bob Toski´s?
Liknande tankar inträffar en företagare med namn Jack Kaykendall från Chicago. I början på 80 talet, var Kuykendall en medelmåttig medel års golfare med Walter Mittyish fantasier att göra det som en pro. Senior touren hade börjat. Kuykendall´s handikapp var 12. Vid 44 år bestämde han sig att ägna nästa 6 åren av hans liv att finna ut en gång för alla huruvida han hade rätt saker för att spela för pengar på TV.
Två år senare, efter många timmar av hårt arbete, var Kuykendall´s handikapp sämre. Frustrerad och nedslagen, bestämde han att felet inte låg hos honom själv utan i swingen. ”Jag var övertygad,” sa han, ” det måste finnas ett lättare sätt att slå ett runt objekt på backen med en klubba.
Kuykendall hade varit fysiklärare på college, och han hade lagt 2 års studier till en master´s innan han beslutade att det inte till var tillräckligt med pengar i academics. Studerande golfswingen från punkt med sikten på grundfysik, han bestämde att problemet var det moderna greppet. Hållande en golfklubba i fingrarna, som alla golfare är lärda att göra, skapa ett komplex mekanisk system, involverar så många olika vinklar, och plan som för de flesta spelare slår bollenmed ett square klubbhuvud är en olycka, trodda Kuykendall. Han ändrade sin golfswing baserad på principen han hade upptackt. Efter månader av övning, talade Kuykendall om för mej, sköt han 3 rundor på rad under par . Nästa dag startade han ett företag som han kallade Natural Golf.
Att komma med något nytt i enetablerad golftänkande är ingen lätt uppgift. Kuykendall gick ut och visade sitt system under många år men utan succe.Sen, en dag, efter en klinik i Florida, talade Kuykendall med ett Kanadensisk pro med namn Mark Evershed. ” Mark kom upp till mej och sa, Du talar om Moe Norman. Jag kommer fortfarande ihåg min reaktion. Jag sa, vem är Moe Norman? Evershed skickade Kuykendall en video med Norman´s swing, och Kuykendall slås med häpnad. Punkt för punkt matchade Normans swing det han hade tänkt på.
”Vetenskapligt, vad Moe gör är perfekt,” sa Kuykendall. ”Det är vad vi kallar en idealisk mechanically advantaged golfswing. Det är maximalt fart med minst arbete. Det är så perfekt som en människa kan göra. Tillfälligtvis, som tvåa kommer Lee Trevino´s. Många människor tänker på hans mekanik och hans Oortodoxa sving, men det är endast för att det inte är vad de är vana att se.
”Men Lee Trevino och Moe Noarman är mycket, mycket nära varandra i deras swingar. Om Trevino flyttade sin högra hand under klubban en bit, skulle han och Moe bli identiska. Den närmsta på tur just nu skulle vara Paul Azinger. Han har ett enplans högerhandsgrepp, som Moe´s, men han har också något som hindrar honom, ett superstarkt vänsterhandsgrepp. Moe´s vänsterhandsgrepp är helt neutralt. Azinger, för att han har en stark vänsterhand, måste han blocka bollarna med vrida sina höfter för att få kraften i centrum på klubbhuvudet., att hålla sin vänstra hand från att vända klubbhuvudet ner. Om han flyttar sin vänstra hand till neutral och slutar att vrida sina höfter, skulle han bli oslagbar. Han skulle bli Moe Norman.”
Kuykendall ville ta kontakt med Norman, men hade ingen tur i 2 år. Norman talar sällan med folk han inte känner. Kuykendall höll ut, tänkte, att Norman eventuellt skulle kunna möta honom i Florida, där Norman bodde under vintern.
”Jag tillbringade en timme med att gå igenom fysiken med Moe,” sa Kuykendall. ”När jag slutade, stod Moe upp och plockade upp en film från sin ficka och la den på bordet. Han sa, Här, ta den. Du kan hjälpa någon med den. Det var ett gammalt svartvitt foto, från 1966, på vad kan kallade sin bästa swing någonsin. Han sa, I hela mitt liv har jag undrat varför jag kan göra det jag gör med en golfklubba. Du är den första person som någonsin har förklarat det för mej.
Mötet med Kuykendall var en betydelsefull vändpunkt för Norman. Natural Golf ett blygsamt arvode för att använda hans namn, han och Kuykendall skötte ett flertal dussin klinker om året. Deras allians ledde till en artikel i Wall Street Journal ett år, och artikeln fångade Wally Uihlein, som är president på Titleist och Foot-Joy Worldwide. Uihlein tog kontakt med Kuykendall och Gus Maue, och arrangerade ett möte med Norman 1995 vid PGA Merchandise Show.
”Mr. Uihlein talade om för Moe att Titleist ville spela in en video,” talade Kuykendall om för mej, ”så att hans swing aldrig skulle glömmas. Titleist hade en av dessa stora videomonitors, och Moe sa, Kan jag vara med där nästa år? Mr. Uihlein sa att det kunde han.
”Uihlein talade då om för Norman att Titleist skulle vilja betala honom $5.000 varje månad för resten av hans liv.
”Moe såg undrande ut,” sa Kuykendall. ”Han tog ett steg tillbaka och sa, Jag har spelat med era bollar hela livet. Vad måste jag göra för dessa pengar?” Mr. Uihlein sa, Du behöver inte göra någonting. Du har redan gjort det. Vi vill bara tacka för det du redan gjort.
”Mr. Uihlein sa att Moe var i samma klass som Ben Hogan och Bobby Jones och att han förtjänade samma vänliga respekt. Moe sa ingenting. Han blev helt kraftlös, och han kom nästan i chock. Jag trodde han skulle svimma. Då, stod håret på mina armar rakt upp, och alla av oss som var där var gråtfärdiga. Moe och jag måste göra en klinik med detsamma efter, och i bilen på vägen hem säger Moe. Jack, jag vet inte om jag kan träffa bollen.”
Titleist stipendium har gjort en stor skillnad i Norman´s liv. Han bor fortfarande på samma motelrum, äter hans måltider på enkla restauranger och förvarar sin kläder i baksätet på bilen. Men han behöver inte oroa sig för morgondagen. För ett antal år sedan talade Norman om för Moue att han var orolig att han aldrig skulle ha råd att åka tillbaka till Florida, sa han med sorgsenhet, ”Mina dagar är förbi.” Idag, kan han åka varhelst han vill.
Mer viktigt var, att Norman slutligen fick vänligt igenkännande överallt genom hela hans spelkarriär även där han förut blivit nekad. Ibland klagade han att hans berömmelse kom 20 år för sent, men han är väldigt tacksam över att vara där. Han har även börjat tala om att komma tillbaka till tävlingsinriktad golf, kanske av en händelse på U.S Senior tour.
Alltigenom var berömelsen en stor ära, de flesta som Nörman´s historia slutade med att känna att en stor möjlighet var missad. Om omständigheterna hade varit annorlunda, om han hade haft en sponsor, en mentor, om andra spelare varit vänliga, om han hade arbetat hårdare på sina puttar, kunde han härskat över PGA Tour?
Ju mer jag tänker på det, även om, ju mer jag tänker på frågan missar den poängen. Det mest påfallande faktum om Norman´s tävlingsinriktade rekord är det inte att det känns mindre än Hogan´s eller Nelson´s eller någon annan men att det existerar i alla fall, speciellt som Norman är oduglig i vadsomhelst, tycker människor som känner honom om att spekulera i detta.
Norman överkom gigantiska hinder. Som ung och med en swing som fick publiken att fnittra. Han lärde sig hur man slår en golfboll, och han arbetade med det till han kunde göra det bättre än någon annan. Hans framgång fordrar skicklighet och kurage och självsäkerhet på en nästan ofattbar skala.
Svårigheten Norman fick stå ut med otvivelaktigt ringa på honom. ”När solen går ner,” sa Gus Moue, ”Moe är en mycket, mycket ensam man. Han går tillbaka till sitt motel rum sätter på TV:n. Han är bra under dagarna, för att han kan spela golf, men på kvällarna vet han inte vad han ska göra.
Så säger Moue, inte Norman. Norman talar fritt om orättvisan han kände när han led, men han uppehåller sig inte på den mörka sidan av livet. För allt han gått igenom och alla svåra tider han varit med om, är det inte hans sorgsenhet som ses.
Norman med en golfklubba i handen ser för mej ut som en lycklig man. Även på den tiden då han övade så händerna blödde, golf för honom är en sorts glädje. Det var attityden så mycket som någonting, som fick honom i problem med flera myndigheter, såsom i tävlingar där han kom till sista green med 3 slag över ledning, putta i en bunker, gå upp och ner för att vinna hursomhelst. Det var också den attityden som klarade honom.
Golf är för att ha roligt, sa han till mej i slutet av vår konversation, en upprepning av vad han brukat förut. Vad har du att förlora? En dum boll är vad det är, om du förlorar den ta en ny från bagen och slå den. Det är vad spelet handlar om, och det är det första jag lärde mej för massa år sedan. De flesta golfare ser inte det ljusa sidan, allt dom ser är den mörka.
Men om man ser den dåliga sidan, är det dit, dina tankar vill föra dej. Om du kör en bil på vägen och tittar på trottoaren, var tror du att bilen kommer att hamna? Det är samma sak i en golfbana. Folk ser bara träd och vatten. Men inte jag. För mej ar dom bara där som en utfyllnad. De är där för att banan ska se trevligare ut. Det jag ser är tee, mitten av fairway, och mitten på green. Det är golf. Jag träffar mina 18 fairway och mina 18 green, och fortsätter till nästa dag.
”Gee, Moe,” säger jag, ” det måste vara tråkigt för dej.
”Så tusan det är,” säger Norman. ”Det är roligt.”
|
|
|
Moe vet vad ingen annan vet. Nu skall ni lära lite om Moe, så att ni får en tanke ställare, om hur det kan gå om man är lite udda.
Sam Snead spelade en uppvisningsmatch med Ed (Porke) Oliver och Moe Norman i Toronto 1969. På ett par 4 hål, korsade en bäck fairway omkring 240 yard från tee. Norman, ett Kanadensisk pro som bodde i området sträckte sej efter hans driver.
”Det här hålet måste delas upp, Moe, ”varnade Snead honom ” Du kan inte klara slaget med en driver.”
”Jag försöker inte,” sa Norman. ” Jag spelar för bron.”
Sneads och Olivers slag från tee landade säkert på närliggande sida av vattnet. Normans slag var kort och rullade över bron till den andra sidan. Alla golfare slår ett tur slag någon gång. Men Norman, som nyligen blev 72 år har slagit så många tur slag under det sista halv seklet att man börjar att söka efter annorlunda adjektiv.
Till hänsyn för Normans erfarenhet, under en träningsrunda före 1971 Canadian Open. Veckan innan, på Quebec Open, hade han kommit till sista hålet med ledning på ett slag, med hade fyr puttade sista green för att sluta som tvåa. (Hans spel partner, Gary Slatter, förklarar senare att Norman puttade dåligt på hålet för att han var upprörd över att publiken inte hade applåderat honom för att vara den enda spelare denna dag som nådde green med 2 slag. ”)”Någon fyr puttare idag?” frågade en reporter Norman när han kom till tee på ett 233 yards par 3. Norman la bollen på utslagsplatsen i tysthet och slog den rakt mot pinnen. Han tittade på bollen en stund, sen vände han sej till reportern och sa, ”Jag puttar inte idag.” Bollen landade i början på green och rullade ned i koppen.
Norman är mest okänd för Amerikanska golf fans, men han har länge varit en nästan myt figur mellan de turnerande proffsen. Paul Azinger såg honom första gången när han slog en boll på en driving range i Florida för ett antal år sedan när Azinger var en college spelare.
”Han startade och fyra av dessa drivers från marken( utan pegg) på 250-yard märket, och han missade aldrig mer än kanske 10 yards till båda sidor av märket och han slog åtminstone 50 slag,” talade Azinger om för Tim O´Connor, en Kanadensisk författare vars kommande biografi av Norman, A Feeling of Greatness ” Det var en otrolig syn. När han slog med järnklubborna, han talade om hur många gånger du skulle se bollen studsa efter det att han slagit—ibland innan han slog—och han gjorde det. Det var otroligt,” sa Azinger.
På en träning en gång slog Norman 1540 slag på litet mindre än 7 timmar. Ingen var kortare än 225 yards, och alla landade inom en radie på 30 yard vid landnings zon.
Norman liknar inte en legend. Hans grånande röda hår står mer eller mindre rakt upp och ger honom ett utseende av ständig överraskning. Han bär långärmade tröjor även när det är som varmast och han knäpper dom alltid ända upp till hakan. Hans byxor sitter inte alltid så bra under hans spel dagar åker dom ofta ner under midjan.
Han tycker om ljusa färger och att mixtra med randigt och rutigt. En stor proportion av hans dagliga kalorier intas i form av Coca-Cola. Hans röst är hög, han talar snabbt och upprepar sig själv, speciellt när han är nervös.
Men Iron Byron har inte heller mycket stjärnkvalitet. Professionella golfares högaktning för Norman har alltid varit baserad på hans fenomenala sätt att slå en boll . Lee Trevino rankar Norman med spelets bästa, inkluderat Ben Hogan och Byron Nelson.
Ken Venturi håller med: ”För att Moe är en sort på excentrisk, han får aldrig uppmärksamhet han förtjänar eller för att han spelade den sorts golf han var kapabel för. Du måste ta hänsyn till sättet han tittade över bollen och dömde hans bolls slagkraft. Hogan, Snead, Nelson—såg alla bra ut. Moe såg väldigt klumpig ut, men han kunde göra någonting. Han är en av de förnämsta” ball-strikers” jag någonsin sett.” Hell, I´d give Moe three strokes a side just to watch him hit the golf ball.”
På hans storhetstid, översatte Norman hans bollslagkraft geni i en imponerande konkurenskraftig prestation. På slutet av 50 talet, vann han dussintals av amatörturneringar i Kanada, inkluderat Canadian Amateur två år i rad. Hans bästa år som pro var 1966, när han vann fem av 12 Kanadensiska turneringar han startade i, kom in som tvåa i fem, slutade inte sämre än femma, och vann CPGA lägsta snitt score titel med 2 ½ slag, med 69.8.
I början av 1979, när Norman fyllde 50, vann han sju consecutive Kanadensiska PGA seniorsmästerskap, slutade tvåa i åtta, och vann nio med åtta slag. Han har satt mer än 30 banrekord, inkluderat tre med en score på 59 och fyra med 61 slag. ( Han sköt sina senaste 59 när han var 62 år.) The Royal Canadian Golf Association valde in honom till Canadian Golf Hall of Fame.
Det är avsevärda prestationer. Fortfarande är det framstående luckor i Normans rekord. Han spelade nästan alltid uteslutande i Kanada och gjorde ett briljant försök 1959 att spela i U.S. Tour. Om Norman är en av de stora boll-strikers i historien, varför har han då inte ett av de största rekorden?
Orsaken är komplex. En av dem, paradoxalt, har att göra med stora grunder av hans spel: hans golf swing. Enkelt, Moe Norman´s swing ser inte likadan ut som andra du ser på TV. Han greppar klubban i hans handflator hellre än hans fingrar, står långt från bollen med hans ben brett isär, han grundar klubban så mycket som en c:a 30cm bakom bollen, greppetrycket är otroligt hårt i hans vänstra hand, tar klubban bakåt så att höger handen kommer i höjd med hans högra skuldra, gör endast a moderateskulder vridning vänster 45 grader höger 90 grader och nästan ingen höftrotation och slutar med klubban pekande mot flagan.
Nästan varje gång Norman visade upp sig i en tävling, måste han uthärda skrattet från åskådarna. Åsynen av honom var ofta som en roande sidoshow, inte som huvudsaklig tilldragelse , och han förstärkte sin eget rykte som en clown med spelning mot ett galleri.
Norman är annorlunda. Hans personlighet är excentrisk. Han känner sig okomfortabel med främmande och hans har svårt att ta ögonkontakt med människor han inte känner. Han tycker inte om att bli vidrörd, Han har aldrig gift sig eller haft seriösa relationer med andra personer, och han inga större intressen utanför golfen. Han lider av blyghet som ofta är förklaring till andras arrogans och fräckhet. Trots hans kunnighet, har han alltid haft en rädsla av att inte hållit måttet.
Att Norman hanterat någon sort av tävlingskarriär kan ses med förvåning. Hans uppfostran var extremt blygsam och gjorde lite att förbereda honom för U.S. tour, där han kände sig okomfortabel bland berömda spelare som klädde sig bättre och hade mer pengar än han hade.Han spenderade mycket av sin 40-års tävlingskarriär i mörker och fattigdom. Han hade aldrig en mentor, manager eller sponsor. Han till och med bar sin bag på tävlingar för han hade inte råd att betala en caddie. När han hade pengar, hade han dom i en bunt i hans framficka och någon gång fick han flytta den så den inte skulle komma i vägen när han spelade.
Han jobbade 14 vintrar samt den före 1956 Masters, till vilken han hade blivit inviterad som regerande Canadian Amateur champion, med att sätta käglor på en bowlingbana för några cents per rad. Som den gången han var så fattig att endast ett sista minuten ingripande från vänner hindrade hans bil för att bli ett vrak. På den tiden, levde han av att ge golfclinics för några 100 dollar styck. Även idag, lever Norman på ett 400 dollars per månad motell rum och har ingen telefon. Han förvarar sina kläder i baksätet av sin bil. Kanske hade Norman varit glömd,om det inte var för en insats över år av några av de närmaste vännerna. Bland dessa vänner finns Gus och Audrey Maue.Gus Maue har känt Norman i mer an 40 år, som för en tid var pro på golfklubben där Norman hade varit caddie som pojke. Idag äger Moue Foxwood Golf Club, i Baden Ontario, där Norman spenderar sin mesta tid på sommaren. ( Vintertid är han i Florida, där han spelar på en klubb som ägs av Canadian PGA.) 1987 uppförde Maue en golftävling i Foxwood, som inbringade $25,000 för Norman och tog honom tillbaks på fötter.
För Audrey Maue, kom nyckels till att förstå Norman flera år senare, på en film. ”Vi var och såg Rain Man, och plötsligt kom det till mej: det är Moe. Det var som ett ljus hade tänds. Jag har alltid vetat att Moe var annorlunda, och jag har vetat litet om autism, men jag har aldrig tänkt på det i samband med Moe. Jag vet inte om hans ens går till en doktor, angående det eller något annat, men alla som såg filmen kände på samma sätt.
De flesta förstår inte var Moe´s kommer ifrån eller varför han är som han är. Livet har alltid varit kamp för honom. Bara att vara omgiven av människor, gjorde att han kände sig okomfortabel. Vad han uträttade, uträttade han av sig själv.
När du först ser Moe Norman slå en golfboll så undrar du.Varför i himmelens namn svingar han klubban på det viset? Efter att ha sett honom slå ett halvt dussin 250 yards slag out of a divot, börjar du undra, varför kan inte jag.
På ett övnings tee på Foxwood Golf klubb, värmde Normen upp med a pitching wedge, även om ”värma upp” inte riktigt beskriver någon del av Norman´s övnings rutin.Första slaget var perfekt, andra var identiskt med det första och så vidare. Sen bytte han till järn 4-a. Han swingade för all åskådarna en okomplicerad halvswing var densamma med järn 4a som den hade varit med wedgen. Slaget kom en efter annan, bara med tre eller fyra sekunders mellanrum.
”Hur långt slår du dessa?” frågade en åskådare. ” 180”yards sa Norman. Alla slag var med en marginal på fem grader av dead straight, trots stark sidvind, annars talade han om i förväg om han skulle slå en draw or a fade. The divots var identiska ( rektangulära torvor som Norman kallar ”bacon strips.”), för att dom var så tunna.
Norman böt till sin driver. En gång till, var swingen densamma. Om du bara studerar hans armar och händer, skulle du tro att han fortfarande svingade sin wedge.Efter att ha träffat bollen, tittar han på den en stund, vänder sig om och placerar ännu en boll på peggen och jag menar placera den. Peggen lämnar aldrig marken, den rör sig inte en millimeter.
Han förklarar att han slår på bollen inte pegger. På en driving range slog han 131 slag i rad från samma tee utan att röra den. På tävlingar underhöll han ibland med att slå från toppen på en Coca-Cola flaska som han just druckit ur.
” När var sista gången du hade ett dåligt slag, Moe?” frågade jag honom.
”Mer än 30 år sedan,” svarade han.
Efter att han hade slagit en stund, frågade en vän honom om han kunde få försöka. Vännen tog Norman´s drive och placerade bollen på tee. Skottet var inte dåligt men tee flög cirka 20 feet därifrån.
”Oh dear, I loved that tee,” sa Norman. ”I had that it for seven years.”
”Innan Norman´s demonstrerade på övnings tee, hade han och jag varit en tid på Foxwood´s opretentiösa lunchrum. Det var där för ungefär en månad sedan, som han hade blivit introduserad till Canadian Golf Hall of Fame. Åhörarna vid Norman´s introduktion var begränsat till mest vänner. På hans inrådan bestod middagen av husmanskost.
När Norman talade kunde han hålla en putter i handen och greppa den eller leka med en boll i handflatan. Han fann det ofta lättare att vara med barn än äldre, var ett barn i närheten kunde han ta upp en boll från fickan och starta en lek med att ta bollen. Jag hade blivit förvarnad att det kunde vara svårt att få honom att tala, men har han en gång startat kan det vara svårt att få honom att sluta. Han tittade inte mej i ögonen först, men gradvis började han slappna av. Bit för bit i vår diskussion berättade han om sitt liv.
”Det är svårt att göra saker när man är fattig,” säger han ”Lifta till tävlingar, sova på parkbänkar och i bunkers, Jag har sovit i bunkers över hela Kanada. Jag gick ut och sköt 61 eller 65, vann tävlingen, sedan liftade jag tillbaka stod på vägen med min TV eller vad det var jag vunnit, genomvåt. Jag hade inte råd att köpa ett paraply. Ibland fick jag sätta min golfbag över huvudet. Ingen kom till min undsättning, inte då. Det här hände på 50-talet. Jag är född 1929.”
Norman växte upp i ett litet hus i ett arbetarsamhälle i Kitchener, en industristad med omkring 1,5 timmar från Toronto. Huset var 1 ½ kvarter från Uniroyal däcksfabrik. Luften var ofta svart och det luktade bränt gummi. Pengar var det ont om.
Normans skolgång var svår. Han hade svårt att komma överens med andra barn och med medlemmarna av hans familj. Han kämpade med ämnena i skolan utom matte, där var han ett underbarn. Han hade också ett fenomenalt minne. Idag kan han räkna upp the yardage på så gott som alla golfhål han spelat, och han kommer ihåg vare golfslag från alla tävlingar som betytt någon för honom. Han har ett rykte som en dödligt cribbage spelare för att han kommer ihåg alla korten.
När Norman var barn, retade andra barn honom över hans akademiska svårigheter, hans blyghet, hans stora öron, hans höga röst, och hans tendens att upprepa sig själv.
En expert citerade i O`Connor´s bok att Norman´s tal och personliga egendomlighet, och även hans ovanliga matematiska förmåga, kanske inte har kommit från hans mild autism som Audrey Maue tror, utan kanske från outredda huvud skador han kanske ådrog sig i en olycka när han var 5 år. I den olyckan drogs han med under en bil, och han säger sig komma ihåg att han såg ett däck rulla vid sidan av hans huvud. Hans föräldrar hade inte råd att honom till sjukhuset, och hans mamma var orolig för resten av sitt liv att skadan hade givit honom ett permanent skada på hennes sons personlighet. Norman´s barndom var mestadels ensamt. Han fann en tillflykt i sporten, och speciellt golf, som han föredrar med en oskuldfull tillgivenhet av mani.
Norman´s första golfklubba var trädgren som han och hans äldre bror använde att träffa bollar med runt deras gård; hand andra var en hockeyklubba. Han köpte sin första riktiga golfklubba en gammal järn 5 när han var 12 år av en medlem som lät honom betala av med 10 cent i veckan, samtidigt som han blev caddie på en lokal klubb. ”Jag var lycklig som en gris,” sa han till mej. ”Jag hade en stålskaftad klubba.” Norman är vänsterhänt, men medlemmen var högerhänt, så han bytte.
Norman övade på familjens bakgård med att skjuta bollar genom en grannes garage. Han blev sedermera en lokal representant av golfterrorist. När han hade skjutit sönder grannens fönster som han gjorde 11 gånger på 2 år vanligtvis för att han fortsatte ville han skrika, ”Bull´s-eye!” Han byggde upp sitt golfspel mot enorma odds. Familjemedlemmarna gjorde sig lustiga över honom för att han spelade vad de ansåg vara en omanlig sport och kallade honom feminin vid matbordet.
Norman talade om: ”Min pappa brukade säga, Kom igen, spela en manlig sport. Spela hockey eller baseboll. Jag sa, Nej pappa jag är för tunn. Jag var litet och tunn då, var inte över 130 pounds. Jag kunde inte spela någon annan sport och bli bra i det så jag fortsatte att spela golf. Men pappa ville inte låta mej ta in klubborna i huset. Jag måste förvara dom under verandan.
När han inte siktade på grannens fönster, tränade han på ett fält. När jag refererar till detta fält som en driving range, skrattar han. ”Ingen hade ranger då,” säger han. ”Det var bara ett fält kanske 200 yards lång. Gräset var långt, Vi måste använda våra klubbor till att klippa ner gräset till fairway högt, i en litet rundel och slå bollarna därifrån.
”Norman förvarade hans kära kollektion av golfbollar i en gammal canvas bowling bag. Efter att slagit ut alla, ställde han bagen intill och chippade i den. Rädsla av att förlora sina bollar i det höga gräset gjorde att han försökte skjuta raka skott. Han sköt ofta bollarna tills hans hand blödde. När blodet kom på skaftet blev det halt, så han torkade händerna på sin golfhandduk eller byxor, och fortsatte att slå till det blev mörkt. När han gick hem, såg han ut som om han spenderat kvällen med att slakta kycklingar.
Norman satte ihop sin swing med känsla, med några få ledningar från fotografier i tidningar och magasin, och med uppmuntran från snälla lokala pro.Hans framgång kom inte direkt; Han kom inte under 100 förrän han var 16 år Men gradvis föll hans golf på plats. Vid den tiden var han 19, han kände att hans swing satt. Från då och framåt säger han. ”Jag visste att jag kunde slå en golfboll dit jag ville för resten av mitt liv.
”Det första betydelsefulla steget i hans karriär kom 1949 på St.Thomas Golf and Country Club, på en endags amatör evenemang senare känt som Early Bird. Han hade inte blivit bjuden, utan dök up samma dag som tävlingen var och fick vara med för att en inte kom till start . Han hadde gymnastikskor. Han hadde bara 7 klubbor och bar dom själv i en gammal bag, som höll på att falla sönder. Med ett fält som inkluderade många av Ontario´s amatör stjärnor, sköt han 67 och vann med 2 slag. För blyg för att vara med på middagen, smet han iväg efter sin runda. En vän framförde ursäkter och tog hem hans pris.
Norman var inte lik andra golfare i tävlingarna han spelade. För det första så spelade han fort Han kunde ibland lägga sig ner och låtsas sova på fairway, väntande på långsammare spelare att slå. Han fatttade ingenting, när han fick 2 straff slag för att spela fort,” talade han om. ”Dom hade ett möte om det vid en tävling. Dom sa att folk klagade för att de hade tagit ledigt från arbetet för att komma till tävlingen, och jag var 4 under efter 5 hål och de hade inte sett mej slå ett skott. Dom sa, Snälla gå inte så snabbt till den boll. Gå som om du var full.”
På Masters 1956, slog han första tee när annonsören var halvvägs i presentationen av honom. En spelningspartner frågade honom varför han tog så litet tid på sig före slaget. ”Varför? Flyttade dom green sen igår?” En gång puttade han mellan fötterna och utsträckta armar på en medspelare som skulle märka sin boll.
Norman´s bakgrund sätter honom också åt sidan.Olik de flesta av andra amatörer, tillhörda han inte en klubb. Han liftade ofta till tävlingar och han måste sy ihop sin turnerings termin med olika fabriksjobb, inkluderat ett med att sy ihop gummistövlar.Det var inte lätt att arbeta 6 dagar när tävlingarna gick på lördag & söndag, han blev avskedad 5 gånger. ”Det var ingen ide att säga att jag var sjuk,” sa han ” för att dom hade läst rubriken NORMAN SLOG 65 IGEN OCH VANN.” Han tyckte om nattarbete, för att då kunde han träna på dagarna.
Norman försörjde sig också med att sälja priserna han vunnit i amatör tävlingar. Hans självförtroende i hans spelförmåga ökade, han sålde priserna före tävlingarna ens börjat. Enligt hans vänner, på åtminstone 5 tillfällen så kom han 2:a avsiktligen för att hans kunder inte ville ha 1:a pris.
Han vann det Canadian Amateur 1955 med en birdie på 39:de hålet i finalen. Den första Kanadensaren som vunnit sedan 1951. Hans vinst var brett sett som en lyckoträff av dom som ansåg att ingen med sådan originell swing och tillsynes fånig attityd kunde spela golf elitnivå. Men året därpå vann han igen och var ännu mer beslutsam.
Vid 27 års ålder hade Norman lagt grunden som kunde ha varit en av golfens bästa amatör karriärer. Men hans löjliga beteende på golfbanorna och att han sålde sina priser hade länge irriterat RCGA. Ta pengar under bordet var en vanligt företeelse bland amatörerna, men ingen spelare var lika öppen med det som Norman var. RCGA hotade med att ta bort hans amatör status. Rädd att han skulle förlora sina två nationella titlar, meddelade han att han skulle bli proffs.
Det här var svårare än det lät. Han hade inget club jobb och var en osannolik kandidat för ett jobb och kunde alltså inte kvalificeras för Canadian PGA tävlingskortet. 1958 under påtryckningar från allmänheten och hjälp från driving-range proffs som hade hyrt Norman som assistent, mjuknade CPGA. Hans första tävling som kort bärande proffs var den 3 dagars Ontario Open. Han sköt 68-69-74 och vann med 3 slag.
Normans nästa självklara steg var U.S. tour, han blev trea I det Canadensiska kvalificeringen. Hans U.S. debut tog plats 1959 I Los Angeles Open, som höll det året i Rancho Municipal. Han puttade uselt en återkommande bedrövelse men var överlycklig att spela med Hogan. Sam Snead och han andra golf idoler. Han fortsatte att spela kallsinnigt, med enstaka super scoreren en av dem var 62 slag på San Diego Open, till touren nådde New Orleans. Där gjorde han 4 solida runder, spelade i finalgruppen på söndag, ledde stuntals och slutade som 4.
Gus och Audrey Maue var i Daytona, Fla.. På måndagen kunde de läsa att Norman hade spelat bra och slutat som 4. Han sa till sin fru att Norman skulle vinna följande vecka i Pensacola.
”Omkring 2 timmar senare,” sa Maue till mej, ”knackade det på dörren och det var Moe. Jag frågande Moe, varför är du här? Du skulle vara i Pensacola. Moe sa, Jag vill aldrig spela i den touren igen. Jag frågade vad som hänt, men han sa att han aldrig skulle tala om det. Han var förvirrad, milt sagt .
Han kom över varje kväll med 6 Coca-Cola, och vi spelade något spel till småtimmarna, och nästa morgon var Moe´s 6 Coca-Cola tomma. Han var totalt bruten, men ville inte tala om det. Sen åkte han tillbaka till Toronto.
”Några veckor senare kom en ung tour spelare jag känner till Daytona, och jag frågade vad som hade hänt med Moe i New Orleans Han talade om att några stora namn på touren, jag säger inte vilka, de upprörda över att Moe slog bollarna från stora tee, och att hur han klädde sig och dom tyckte inte om hans uppträdande. Det är läget.
”Vad som hänt var att flera kända pros hade trängt in Norman i ett omklädningsrum och skällt ut honom. Dom sa att han skulle sluta spela pajas, klä sig bättre och fixa till tänderna.. Det var fasansfullt för en som allaredan var blyg och socialt sjuklig, Norman åkte aldrig tillbaka, han vill inte tala om det. När Maue berättade historien för mej, tittade Norman ner på sina fötter och sa tyst, ”Det stoppade mej från att ha roligt.
”Visdomen om Moe Norman´s golf spel är det att han slår bollarna extra ordinärt bra trots en extrem särskild golfswing. Hans swing har inte grundläggande ljud,” sa Bob Toski till mej nyligen ” Han klarar det, tror jag, för att med en ingivelse och instinkt han spelade som när han var ung. Han har en otrolig hand och ögon koordination, och han har en otrolig hand och armstyrka. Men han har inte positionen som en bra spelare där armarna ser mera avslappnade och hängande från kroppen. Han har en väldigt liten böjning från hans höft. Jag tror att han är en annan Lee Trevino, han är störd. Jag använder ordet som ett förnuftigt komplement. Han lärde sig golf swing med hängivelse, han lärde sig det med rätt eller fel. Han förstod inte grunden.
Trevino är en intressant jämförelse, för att om du frågar andra pro att namnge den bästa ballstrikers, bland aktiva spelare, skulle Trevino få en massa röster. Är han och Norman verkligen Freaks? Eller kan det möjligen vara fördel att han en golf swing som inte liknar Bob Toski´s?
Liknande tankar inträffar en företagare med namn Jack Kaykendall från Chicago. I början på 80 talet, var Kuykendall en medelmåttig medel års golfare med Walter Mittyish fantasier att göra det som en pro. Senior touren hade börjat. Kuykendall´s handikapp var 12. Vid 44 år bestämde han sig att ägna nästa 6 åren av hans liv att finna ut en gång för alla huruvida han hade rätt saker för att spela för pengar på TV.
Två år senare, efter många timmar av hårt arbete, var Kuykendall´s handikapp sämre. Frustrerad och nedslagen, bestämde han att felet inte låg hos honom själv utan i swingen. ”Jag var övertygad,” sa han, ” det måste finnas ett lättare sätt att slå ett runt objekt på backen med en klubba.
Kuykendall hade varit fysiklärare på college, och han hade lagt 2 års studier till en master´s innan han beslutade att det inte till var tillräckligt med pengar i academics. Studerande golfswingen från punkt med sikten på grundfysik, han bestämde att problemet var det moderna greppet. Hållande en golfklubba i fingrarna, som alla golfare är lärda att göra, skapa ett komplex mekanisk system, involverar så många olika vinklar, och plan som för de flesta spelare slår bollenmed ett square klubbhuvud är en olycka, trodda Kuykendall. Han ändrade sin golfswing baserad på principen han hade upptackt. Efter månader av övning, talade Kuykendall om för mej, sköt han 3 rundor på rad under par . Nästa dag startade han ett företag som han kallade Natural Golf.
Att komma med något nytt i enetablerad golftänkande är ingen lätt uppgift. Kuykendall gick ut och visade sitt system under många år men utan succe.Sen, en dag, efter en klinik i Florida, talade Kuykendall med ett Kanadensisk pro med namn Mark Evershed. ” Mark kom upp till mej och sa, Du talar om Moe Norman. Jag kommer fortfarande ihåg min reaktion. Jag sa, vem är Moe Norman? Evershed skickade Kuykendall en video med Norman´s swing, och Kuykendall slås med häpnad. Punkt för punkt matchade Normans swing det han hade tänkt på.
”Vetenskapligt, vad Moe gör är perfekt,” sa Kuykendall. ”Det är vad vi kallar en idealisk mechanically advantaged golfswing. Det är maximalt fart med minst arbete. Det är så perfekt som en människa kan göra. Tillfälligtvis, som tvåa kommer Lee Trevino´s. Många människor tänker på hans mekanik och hans Oortodoxa sving, men det är endast för att det inte är vad de är vana att se.
”Men Lee Trevino och Moe Noarman är mycket, mycket nära varandra i deras swingar. Om Trevino flyttade sin högra hand under klubban en bit, skulle han och Moe bli identiska. Den närmsta på tur just nu skulle vara Paul Azinger. Han har ett enplans högerhandsgrepp, som Moe´s, men han har också något som hindrar honom, ett superstarkt vänsterhandsgrepp. Moe´s vänsterhandsgrepp är helt neutralt. Azinger, för att han har en stark vänsterhand, måste han blocka bollarna med vrida sina höfter för att få kraften i centrum på klubbhuvudet., att hålla sin vänstra hand från att vända klubbhuvudet ner. Om han flyttar sin vänstra hand till neutral och slutar att vrida sina höfter, skulle han bli oslagbar. Han skulle bli Moe Norman.”
Kuykendall ville ta kontakt med Norman, men hade ingen tur i 2 år. Norman talar sällan med folk han inte känner. Kuykendall höll ut, tänkte, att Norman eventuellt skulle kunna möta honom i Florida, där Norman bodde under vintern.
”Jag tillbringade en timme med att gå igenom fysiken med Moe,” sa Kuykendall. ”När jag slutade, stod Moe upp och plockade upp en film från sin ficka och la den på bordet. Han sa, Här, ta den. Du kan hjälpa någon med den. Det var ett gammalt svartvitt foto, från 1966, på vad kan kallade sin bästa swing någonsin. Han sa, I hela mitt liv har jag undrat varför jag kan göra det jag gör med en golfklubba. Du är den första person som någonsin har förklarat det för mej.
Mötet med Kuykendall var en betydelsefull vändpunkt för Norman. Natural Golf ett blygsamt arvode för att använda hans namn, han och Kuykendall skötte ett flertal dussin klinker om året. Deras allians ledde till en artikel i Wall Street Journal ett år, och artikeln fångade Wally Uihlein, som är president på Titleist och Foot-Joy Worldwide. Uihlein tog kontakt med Kuykendall och Gus Maue, och arrangerade ett möte med Norman 1995 vid PGA Merchandise Show.
”Mr. Uihlein talade om för Moe att Titleist ville spela in en video,” talade Kuykendall om för mej, ”så att hans swing aldrig skulle glömmas. Titleist hade en av dessa stora videomonitors, och Moe sa, Kan jag vara med där nästa år? Mr. Uihlein sa att det kunde han.
”Uihlein talade då om för Norman att Titleist skulle vilja betala honom $5.000 varje månad för resten av hans liv.
”Moe såg undrande ut,” sa Kuykendall. ”Han tog ett steg tillbaka och sa, Jag har spelat med era bollar hela livet. Vad måste jag göra för dessa pengar?” Mr. Uihlein sa, Du behöver inte göra någonting. Du har redan gjort det. Vi vill bara tacka för det du redan gjort.
”Mr. Uihlein sa att Moe var i samma klass som Ben Hogan och Bobby Jones och att han förtjänade samma vänliga respekt. Moe sa ingenting. Han blev helt kraftlös, och han kom nästan i chock. Jag trodde han skulle svimma. Då, stod håret på mina armar rakt upp, och alla av oss som var där var gråtfärdiga. Moe och jag måste göra en klinik med detsamma efter, och i bilen på vägen hem säger Moe. Jack, jag vet inte om jag kan träffa bollen.”
Titleist stipendium har gjort en stor skillnad i Norman´s liv. Han bor fortfarande på samma motelrum, äter hans måltider på enkla restauranger och förvarar sin kläder i baksätet på bilen. Men han behöver inte oroa sig för morgondagen. För ett antal år sedan talade Norman om för Moue att han var orolig att han aldrig skulle ha råd att åka tillbaka till Florida, sa han med sorgsenhet, ”Mina dagar är förbi.” Idag, kan han åka varhelst han vill.
Mer viktigt var, att Norman slutligen fick vänligt igenkännande överallt genom hela hans spelkarriär även där han förut blivit nekad. Ibland klagade han att hans berömmelse kom 20 år för sent, men han är väldigt tacksam över att vara där. Han har även börjat tala om att komma tillbaka till tävlingsinriktad golf, kanske av en händelse på U.S Senior tour.
Alltigenom var berömelsen en stor ära, de flesta som Nörman´s historia slutade med att känna att en stor möjlighet var missad. Om omständigheterna hade varit annorlunda, om han hade haft en sponsor, en mentor, om andra spelare varit vänliga, om han hade arbetat hårdare på sina puttar, kunde han härskat över PGA Tour?
Ju mer jag tänker på det, även om, ju mer jag tänker på frågan missar den poängen. Det mest påfallande faktum om Norman´s tävlingsinriktade rekord är det inte att det känns mindre än Hogan´s eller Nelson´s eller någon annan men att det existerar i alla fall, speciellt som Norman är oduglig i vadsomhelst, tycker människor som känner honom om att spekulera i detta.
Norman överkom gigantiska hinder. Som ung och med en swing som fick publiken att fnittra. Han lärde sig hur man slår en golfboll, och han arbetade med det till han kunde göra det bättre än någon annan. Hans framgång fordrar skicklighet och kurage och självsäkerhet på en nästan ofattbar skala.
Svårigheten Norman fick stå ut med otvivelaktigt ringa på honom. ”När solen går ner,” sa Gus Moue, ”Moe är en mycket, mycket ensam man. Han går tillbaka till sitt motel rum sätter på TV:n. Han är bra under dagarna, för att han kan spela golf, men på kvällarna vet han inte vad han ska göra.
Så säger Moue, inte Norman. Norman talar fritt om orättvisan han kände när han led, men han uppehåller sig inte på den mörka sidan av livet. För allt han gått igenom och alla svåra tider han varit med om, är det inte hans sorgsenhet som ses.
Norman med en golfklubba i handen ser för mej ut som en lycklig man. Även på den tiden då han övade så händerna blödde, golf för honom är en sorts glädje. Det var attityden så mycket som någonting, som fick honom i problem med flera myndigheter, såsom i tävlingar där han kom till sista green med 3 slag över ledning, putta i en bunker, gå upp och ner för att vinna hursomhelst. Det var också den attityden som klarade honom.
Golf är för att ha roligt, sa han till mej i slutet av vår konversation, en upprepning av vad han brukat förut. Vad har du att förlora? En dum boll är vad det är, om du förlorar den ta en ny från bagen och slå den. Det är vad spelet handlar om, och det är det första jag lärde mej för massa år sedan. De flesta golfare ser inte det ljusa sidan, allt dom ser är den mörka.
Men om man ser den dåliga sidan, är det dit, dina tankar vill föra dej. Om du kör en bil på vägen och tittar på trottoaren, var tror du att bilen kommer att hamna? Det är samma sak i en golfbana. Folk ser bara träd och vatten. Men inte jag. För mej ar dom bara där som en utfyllnad. De är där för att banan ska se trevligare ut. Det jag ser är tee, mitten av fairway, och mitten på green. Det är golf. Jag träffar mina 18 fairway och mina 18 green, och fortsätter till nästa dag.
”Gee, Moe,” säger jag, ” det måste vara tråkigt för dej.
”Så tusan det är,” säger Norman. ”Det är roligt.”
|
